Mignus

Förlåt, jag måste bara skriva av mig lite.
Kommer nog snart att sätta lösenord på min blogg med.


Varje gång jag får ett sms eller ett samtal om att någon inte fått tag i dig på ett tag, eller att du inte dykt upp som du ska så hoppar mitt hjärta upp i halsgropen. Varje gång börjar jag skaka. Jag är så rädd. Varje gång. Minns den där kvällen som om den var igår. Den skrämmer mig. Jag trodde att jag hade förlorat dig. Lyckan och lättnaden som föll när jag fick det där samtalet om att du var oskadd är obeskrivlig. Tanken på vad du lever med just nu skrämmer mig. Tanken på vad han och de han omger sig med är kapabla till skrämmer mig. Enormt mycket. Om jag kunde byta plats med dig så skulle jag utan att tveka en sekund göra det. Det där sms:et kom idag också. Jag hatar det. Jag hoppas att du har missat tåget och att din mobil har slut på batterier. Eller att du ligger hemma och är sjuk. Med största sannolikhet så är det väl så. Jag väntar på ett samtal om att du är återfunnen. Men jag är så rädd...