Mignus

 

Att det inte skulle vara nog med allt annat crap just nu. Men nej.... here we go. Min faster har fått cancer. Det var först bröstcancer men det hann sprida sig till resten av kroppen och hon har fått veta att det är en väldigt aggressiv och rätt obotlig sådan. Kul. Syster ringde mig idag... "Har du pratat med pappa" var det första hon sa. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna för ett tag. Hon lät så himla spänd och allvarlig. När hon sen meddelar att cancern spridit sig.... då tror jag mitt hjärta stannade för en halv sekund eller så faktiskt. Jag visste ju att hon hade bröstcancer och att hon opererat sig. Och det såg bra ut då. Men nej. Jag pratar inte så mycket om mina släktingar men de betyder oerhört mycket för mig. Min faster har fortfarande barn som är rätt så unga. Stackars dom. Stackars henne. Stackars farmor. Stackars pappa. Stackars.... Ja. Eftersom den är både aggressiv och rätt obotlig så känns det ju som att det hela kommer sluta... inte så bra. Men jag ber för att ett under ska ske. Efter att jag pratat med syster la jag mig i sängen och tänkte att gud så skönt det skulle vara att bara sova bort allt. Somnade. Men problemen finns ju så klart kvar när man vaknar. Jag har efter farfars död inte varit över och hälsat på mina släktingar särskillt ofta. Av en anledning. Jag skärmade av mig. Tycker det är så himla jobbigt när folk runtomkring mig går och blir svårt sjuka eller dör. Så efter farfar så skapade jag mig lite avstånd. Ville inte komma dom andra lika nära som jag kände att jag var honom. Jag vet att det samtidigt är lite knäppt och att det inte alls gör saken bättre. För nu har jag ingen som helst aning om hur jag ska kunna finnas där som stöd? Vad ska jag säga? Ska jag säga nåt? Jag vill bara åka dit NU. Innan det är försent. Och när är försent? Och jag jobbar ju så jävla mycket nu så jag kommer kanske inte ens kunna komma iväg????? Argh. Det känns ju bra det här. Oj, det blev lång text utan styckeindelning. Men behövde skriva av mig lite och orkade inte få det att se snyggt ut. Ni som orkat läsa allt är förmodligen en av mina närmsta vänner.