Mignus

 

 

Jag har vant mig och det här med att vara singel är faktiskt riktigt skönt. Även om jag ibland (läs rätt ofta) saknar det där med att ha någon som kramar på en. Men det här med att bo ensam har börjat kännas jobbigare och jobbigare. Det är ju så ensamt. Även om det är riktigt skönt att bara vara helt själv ibland så är det ju sjukt ensam att bo helt själv. Kanske därför som jag ofta hamnar att sova över hos folk när jag är hemma hos dem? För att sällskapet känns tryggt. Då behöver jag inte sova ensam i en lägenhet. Inte alla dagar iallafall. 

 

Men nu börjar lägenheten bli mysigare och mysigare. Jag hade en ypperlig bygga-ihop-ikea-möbler-hjälp här igår som tog sitt jobb på yttersta allvar. Mycket bra blev det! Jag kände mig egentligen inte redo att ta hem någon. Min lägenhet har ju varit anonym för folk. Men jag fick ge med mig. Jag måste ju börja våga släppa in folk här. Fast samtidigt som jag tycker det är ensamt att vara själv så föredrar jag att vara hemma hos andra framför att ta hem folk hit. Wierd? Kan ibland tycka att det är seriöst jobbigt att ha folk hemma hos sig. Det blir så privat om ni förstår. Hur man har det hemma hos sig säger en hel del om vem man är som person och då syftar jag inte på huruvida det är städat eller ej. Och jag är nog inte riktigt bekväm med sånt. Insåg det idag. Så nu har jag något jag ska jobba på i sommar. Våga visa mer om vem jag är. Ta reda på mer om vem jag är. I alla lägen. 

 

Snart kommer min fd roomie hit och ska hjälpa mig att få i ordning resten av själva lägenheten. Hon är bra på det här med att få saker mysiga. Miss my roomie. Min fd roomie har jag känt så pass länge nu att henne skulle jag släppa in oavsett om jag precis haft en jordbävning hemma hos mig eller i ren panik har råkat måla alla väggar i någon jätte ful färg och sen släpat in den trashigaste möbeln ever. Ja ni förstår nog. Hon vet att jag är knäpp.